Vi fick springa på ett av de vackraste elljusspår jag någonsin sett! Jag tror faktiskt inte att det är många löparställen som slår Mellsta friluftsområde.
Eftersom älsklingen skulle ha bilen fick jag grensla hojen och köra de 6-7 milen. Ingenting jag hade någonting emot. Det blir ju det bästa av två världar att både åka hoj och springa!
Det hela började faktiskt i fredags när kollega Suz frågade om inte jag också skulle springa i Borlänge till helgen. Eftersom jag varit skadad med ett trasigt muskelfäste och Suz precis avverkat en 4,4 mil lång terrängtävling så var tanken att vi skulle springa tillsammans och ta det lite lugnt. Väl på plats så känns det bara konstigt. Det där suget som brukar finnas dyker inte alls upp, och när jag tar några löpsteg så känns det som att det går jättesaaaakta.
När startskottet går så gör jag som jag brukar och startar på tok för hårt. Den första kilometern går på 4 minuter exakt, den andra på 4,30 och jag inser ju redan här att detta kommer handla om att överleva. Det där att om huvudet är dumt så får kroppen lida, det stämmer in rätt bra på mig. Det gick så fort så jag hade ingen möjlighet att ens andas ordentligt. När jag ser målgången första gången så är det fem kilometer kvar och ett andra varv på samma fina bana. Suz man mats står och skriker när han ser mig: - Kom igen nu Matte! varpå jag dryftar: Det var jobbigt idag. - Positiva tankar! skriker han igen.
Nu kändes det faktiskt lite bättre. Jag lugnade ner mig lite grann och saktade ner farten så pass att jag kunde andas ordentligt. När jag gjorde detta så blev det lite lättare och de tidigare tankarna på att kliva av, upphörde. Målgången skedde efter 45,03 minuter. min vana trogen hamnar jag på en 16 plats. Suz kom in på 48,59. tider som både hon och jag var nöjda med!
Suz har aldrig sprungit ett millopp tidigare och att göra under 50 på milen i terräng inger respekt! Mycket bra jobbat! Själv så undrar jag om jag inte skulle kunna krypa nedåt 42 minuter på en asfaltsbana?
Apropå bana så stod det i inbjudan att loppet skulle gå på en lättsprungen bana. Jag vet inte om det var så lätt. Det var upp och ner mest hela tiden. Väldigt sällan var det plan mark. Men det var ju en del utav charmen naturligtvis. När vi kom in på den lilla lilla biten asfalt som fanns så började benen gå som trumpinnar. Det är ju här på asfalt jag och min små glasspinnar till ben, trivs som bäst!
Detta kommer garanterat att bli en återkommande tradition!
