måndag 19 augusti 2013

Cykelvasan 2013

Dagen började väldigt bra. Jag Mattias Åslund och Micke Carlsson från Bålsta hade åkt upp dagen innan med husvagn och hittat ett fantastiskt ställe att campa på hos Mickes dotter i Bonäs. Jag var lite orolig för hur sömnen skulle bli i en husvagn, men det visade sig vara en obefogad oro. jag sov som ett barn! På lördag morgon vaknade jag utvilad och med en bra känsla i kroppen. efter att ha fått skjuts de nio milen till Sälen lastade vi ur hojarna och begav oss till starten. där upptäcker jag att framgaffeln har sjunkit och är i nedersta läget. inte mycket att göra något åt, jag får ta tag i det vid första kontrollen där det ska finnas hjälp att få. jag får försöka överleva utan dämpning den första milen. det är ju trots allt mycket asfalt. När det var min tur att starta kändes allt väldigt bra trots debaclet med cykeln. Pigga ben uppför den tre kilometer långa backen. Vid första kontrollen i Mångsbodarna kändes allt kanon. Jag höll ett vettigt tempo och var riktigt på hugget. Av bara farten glömde jag att leta rätt på någonstans att få hjälp med cykeln. Den andra kontrollen vid Evertsberg kändes också riktigt bra.  När jag skulle cykla uppför den första backen efter kontrollen så högg det till i båda benen och krampen var ett faktum. Det var ändå inte så illa så att jag inte kunde åka vidare. Efter att lidit mig igenom sträckan efter Evertsberg med krampande ben så kom äntligen Oxberg där jag skulle få de hett efterlängtade saltgurkorna och även få tag i någon som kunde titta på hojen. Saltet i gurkorna var otroligt viktigt för mina krampande ben! Döm om min förvåning när saltgurkorna var slut! Inte en endaste lite gurksnutt fanns att uppbringa! 
Jag sprang in bakom borden och letade men blev utmotad efter ett tag. Jag gick bort till sjukstugan för att be om salttabletter, men även det var lönlöst. Till slut gick jag upp till restaurangen och stal ett saltkar för att sedan blanda till en saltvattensgrogg. Detta hjälpte föga och jag fick se mig besegrad på saltgurkefronten. Jag gick istället till de tekniker som fanns på plats för att där försöka få ordning på den trilskande framgaffeln. Efter att ha köat i, vad som kändes som en evighet, så kom jag äntligen fram till en gubbe som inte alls var sugen på att hjälpa mig. - Den där är ju trasig, jag kan inte gör någonting, fick jag till svar. Han hade säkert rätt men det var lite surt att ha tappat mycket tid på att leta gurkor och sedan inte heller få hjälp med cykeln!
Jag fick helt sonika fortsätta med krampande ben och trasig cykel till nästa kontroll vid Hökberg. Minsta lilla kulle var tvunget att övervinnas gående då krampen slog till med obönhörlig kraft så fort jag tog i minsta lilla. Vid Hökberg var det glada funktionärer som dessutom hade rejält med saltgurka! Jag svepte ett tjugotal små gurkor och kände kraften komma tillbaka i kroppen. Saltgurka må vara ett mirakelmedel för kroppen, men mot trasiga framgafflar hjälper det inte! Detta gjorde inte så mycket, nu var iaf kroppen okej! Jag tog dock det säkra före det osäkra och sprang med cykeln uppför backarna. Nedför stod jag på så mycket jag orkade. Rädslan för de steniga nedförsbackarna stängde jag ute trots att jag såg flera människor som hade vurpat illa. I Eldris stannade jag en kort stund för att kissa och äta mer saltgurka. Resten av loppet höll jag god fart och jag avsluta bra!

Mina reskamrater hade varierad framgång. Mattias Åslund hade bra flyt i körningen och hade egentligen inga problem med vare sig kramp eller annat. Han verkar ha en bra teknik som gör att han kör ekonomiskt. 
Micke Carlsson hade om möjligt ett ännu värre lopp än jag! Han fick kramp redan efter 12 km och fick även punktering två gånger. Till råga på allt elände så ramlade han och blev överkörd. Han var inte helt nöjd efteråt och flaggade för att detta var första och sista gången han ställde upp på dylika dumheter. Jag tror dock att han kommer stå på startlinjen även nästa år.
På lördag kväll grillade vi gott och passade även på att gå över till de trevliga ägarna till huset där vi campade utanför. Klockan blev 4 på morgonen innan vi kom i säng med bultande huvuden och med kroppar fulla av Ardbeg och Minttu!

Vad har jag lärt mig på detta då, frågar du? 
1. Jag ska definitivt ta med mig extra saltgurka nästa gång. 
2. Jag ska se till att cykeln är etthundra procent körklar.
3. Jag ska träna mer än de 3,5 milen innan.
4. Jag ska också ta med två extraslangar ifall oturen är framme. 
5. Jag ska lära mig rätt teknik för att cykla uppför och nedför!

Tiden på loppet blev blygsamma 5 timmar och 18 minuter. För att straffa mig själv ytterligare så tog jag cykeln hem de 8 kilometrarna till husvagnen.

söndag 5 maj 2013

Spring i benen är en årligen återkommande tävling utanför Borlänge. Kvarnsvedens IF som anordnar hade inga som helst problem med att till och med lösa den svåra biten med solen.
Vi fick springa på ett av de vackraste elljusspår jag någonsin sett! Jag tror faktiskt inte att det är många löparställen som slår Mellsta friluftsområde.
Eftersom älsklingen skulle ha bilen fick jag grensla hojen och köra de 6-7 milen. Ingenting jag hade någonting emot. Det blir ju det bästa av två världar att både åka hoj och springa!

Det hela började faktiskt i fredags när kollega Suz frågade om inte jag också skulle springa i Borlänge till helgen. Eftersom jag varit skadad med ett trasigt muskelfäste och Suz precis avverkat en 4,4 mil lång terrängtävling så var tanken att vi skulle springa tillsammans och ta det lite lugnt. Väl på plats så känns det bara konstigt. Det där suget som brukar finnas dyker inte alls upp, och när jag tar några löpsteg så känns det som att det går jättesaaaakta.

När startskottet går så gör jag som jag brukar och startar på tok för hårt. Den första kilometern går på 4 minuter exakt, den andra på 4,30 och jag inser ju redan här att detta kommer handla om att överleva. Det där att om huvudet är dumt så får kroppen lida, det stämmer in rätt bra på mig. Det gick så fort så jag hade ingen möjlighet att ens andas ordentligt. När jag ser målgången första gången så är det fem kilometer kvar och ett andra varv på samma fina bana. Suz man mats står och skriker när han ser mig: - Kom igen nu Matte! varpå jag dryftar: Det var jobbigt idag. - Positiva tankar! skriker han igen.
Nu kändes det faktiskt lite bättre. Jag lugnade ner mig lite grann och saktade ner farten så pass att jag kunde andas ordentligt. När jag gjorde detta så blev det lite lättare och de tidigare tankarna på att kliva av, upphörde. Målgången skedde efter 45,03 minuter. min vana trogen hamnar jag på en 16 plats. Suz kom in på 48,59. tider som både hon och jag var nöjda med!
Suz har aldrig sprungit ett millopp tidigare och att göra under 50 på milen i terräng inger respekt! Mycket bra jobbat! Själv så undrar jag om jag inte skulle kunna krypa nedåt 42 minuter på en asfaltsbana?
Apropå bana så stod det i inbjudan att loppet skulle gå på en lättsprungen bana. Jag vet inte om det var så lätt. Det var upp och ner mest hela tiden. Väldigt sällan var det plan mark. Men det var ju en del utav charmen naturligtvis. När vi kom in på den lilla lilla biten asfalt som fanns så började benen gå som trumpinnar. Det är ju här på asfalt jag och min små glasspinnar till ben, trivs som bäst!

Detta kommer garanterat att bli en återkommande tradition!

måndag 28 januari 2013

Måndagar

Måndagar, mygg och mjäll. Kalhyggen, punk och djupgas. Knott, hemorrojder och moms.

torsdag 24 januari 2013



Barfotaskornas uppbyggnad och fall

I tidernas begynnelse, alltså före 1970 så sprang folk omkring i Adidas med tunn tunn sula. Efter detta så kom de stora multinationella företagen på att vi borde ha mer skydd för våra fossingar och utvecklade därför skor med grövre sula och gärna med pronationsstöd för att tvinga foten att springa rätt.
Ett skomärke byggde in ett chip i skon som skulle känna av hur du sprang och på så vis justera sulan så att du hela tiden skulle landa mjukt och skönt. Det märkliga var att ju mer skydd vi fick för våra fötter, ju mer skadade blev vi. Man fick dras med löparknän, hälsporrar och annat trist, i flera decennium. Under den här tiden fanns det människor som gick emot strömmen. En amerikansk läkare bevisade detta när han sprang i vanliga Converse. Inte så jättekonstigt kanske om det inte vore för att han sprang med vänsterskon på högerfoten och vice versa. Detta gjorde han utan att bli skadad.
Efter boken Born to Run så har människor blivit mer medvetna och det säljs så kallade barfotaskor i parti och minut.
Trenden går mot att ha så lite på fötterna som möjligt. Om några år så är vi många många fler som ibland springer helt barfota. Kanske ser vi redan på nästa års Tjurrus några som springer barfota i terrängen?
Vi har redan sett hur nästan alla skotillverkare har åtminstone en lättviktare i sortimentet. Vibram Fivefingers har blivit ledande inom barfotalöpningen med flera skor för alla möjliga tillfällen. Man kramar ur så mycket det bara går ur idén och till slut finns det inget mer att krama ur.

Jag skulle kunna tänka mig att vi går tillbaka igen till tjockskor

Låt mig utveckla:
Nu har vi gått över till tunnare och tunnare skor. Tjockskorna börjar se lite smått löjliga ut och man, eller i alla fall jag, brukar titta på dem med viss munterhet. När vi kommer längre och längre in i barfotadjungeln så måste vi ju ta vägen någonstans, eller hur? Om vi inte kan bli mer barfota än just barfota så tror jag att det kanske kommer gå åt andra hållet. Vi börjar bygga upp skorna igen. Någon kanske kommer på att man bör ha skydd för hålfoten. Då kommer vi springa med endast en liten plastpryl under hålfoten. Sedan kanske någon kommer på att man även bör skydda tårna och vips! så börjar vi kuta omkring med små tummetottar. Rätt vad det är och utan att vi egentligen har tänkt på det så är vi tillbaka till tjockskorna och nu är det värre än någonsin! Vi kommer släpa oss fram med Ålandsbåtar som får Moon-boots att se ut som Fivefingers SeeYa!
Ta det för vad det är, jag tänker bara att utvecklingen inte är slut bara för att vi just nu är på väg mot icke-skor.