Spring i benen är en årligen återkommande tävling utanför Borlänge. Kvarnsvedens IF som anordnar hade inga som helst problem med att till och med lösa den svåra biten med solen.
Vi fick springa på ett av de vackraste elljusspår jag någonsin sett! Jag tror faktiskt inte att det är många löparställen som slår Mellsta friluftsområde.
Eftersom älsklingen skulle ha bilen fick jag grensla hojen och köra de 6-7 milen. Ingenting jag hade någonting emot. Det blir ju det bästa av två världar att både åka hoj och springa!

Det hela började faktiskt i fredags när kollega Suz frågade om inte jag också skulle springa i Borlänge till helgen. Eftersom jag varit skadad med ett trasigt muskelfäste och Suz precis avverkat en 4,4 mil lång terrängtävling så var tanken att vi skulle springa tillsammans och ta det lite lugnt. Väl på plats så känns det bara konstigt. Det där suget som brukar finnas dyker inte alls upp, och när jag tar några löpsteg så känns det som att det går jättesaaaakta.

När startskottet går så gör jag som jag brukar och startar på tok för hårt. Den första kilometern går på 4 minuter exakt, den andra på 4,30 och jag inser ju redan här att detta kommer handla om att överleva. Det där att om huvudet är dumt så får kroppen lida, det stämmer in rätt bra på mig. Det gick så fort så jag hade ingen möjlighet att ens andas ordentligt. När jag ser målgången första gången så är det fem kilometer kvar och ett andra varv på samma fina bana. Suz man mats står och skriker när han ser mig: - Kom igen nu Matte! varpå jag dryftar: Det var jobbigt idag. - Positiva tankar! skriker han igen.
Nu kändes det faktiskt lite bättre. Jag lugnade ner mig lite grann och saktade ner farten så pass att jag kunde andas ordentligt. När jag gjorde detta så blev det lite lättare och de tidigare tankarna på att kliva av, upphörde. Målgången skedde efter 45,03 minuter. min vana trogen hamnar jag på en 16 plats. Suz kom in på 48,59. tider som både hon och jag var nöjda med!
Suz har aldrig sprungit ett millopp tidigare och att göra under 50 på milen i terräng inger respekt! Mycket bra jobbat! Själv så undrar jag om jag inte skulle kunna krypa nedåt 42 minuter på en asfaltsbana?
Apropå bana så stod det i inbjudan att loppet skulle gå på en lättsprungen bana. Jag vet inte om det var så lätt. Det var upp och ner mest hela tiden. Väldigt sällan var det plan mark. Men det var ju en del utav charmen naturligtvis. När vi kom in på den lilla lilla biten asfalt som fanns så började benen gå som trumpinnar. Det är ju här på asfalt jag och min små glasspinnar till ben, trivs som bäst!

Detta kommer garanterat att bli en återkommande tradition!

Måndagar

Måndagar, mygg och mjäll. Kalhyggen, punk och djupgas. Knott, hemorrojder och moms.

Barfotaskornas uppbyggnad och fall

I tidernas begynnelse, alltså före 1970 så sprang folk omkring i Adidas med tunn tunn sula. Efter detta så kom de stora multinationella företagen på att vi borde ha mer skydd för våra fossingar och utvecklade därför skor med grövre sula och gärna med pronationsstöd för att tvinga foten att springa rätt.
Ett skomärke byggde in ett chip i skon som skulle känna av hur du sprang och på så vis justera sulan så att du hela tiden skulle landa mjukt och skönt. Det märkliga var att ju mer skydd vi fick för våra fötter, ju mer skadade blev vi. Man fick dras med löparknän, hälsporrar och annat trist, i flera decennium. Under den här tiden fanns det människor som gick emot strömmen. En amerikansk läkare bevisade detta när han sprang i vanliga Converse. Inte så jättekonstigt kanske om det inte vore för att han sprang med vänsterskon på högerfoten och vice versa. Detta gjorde han utan att bli skadad.
Efter boken Born to Run så har människor blivit mer medvetna och det säljs så kallade barfotaskor i parti och minut.
Trenden går mot att ha så lite på fötterna som möjligt. Om några år så är vi många många fler som ibland springer helt barfota. Kanske ser vi redan på nästa års Tjurrus några som springer barfota i terrängen?
Vi har redan sett hur nästan alla skotillverkare har åtminstone en lättviktare i sortimentet. Vibram Fivefingers har blivit ledande inom barfotalöpningen med flera skor för alla möjliga tillfällen. Man kramar ur så mycket det bara går ur idén och till slut finns det inget mer att krama ur.

Jag skulle kunna tänka mig att vi går tillbaka igen till tjockskor

Låt mig utveckla:
Nu har vi gått över till tunnare och tunnare skor. Tjockskorna börjar se lite smått löjliga ut och man, eller i alla fall jag, brukar titta på dem med viss munterhet. När vi kommer längre och längre in i barfotadjungeln så måste vi ju ta vägen någonstans, eller hur? Om vi inte kan bli mer barfota än just barfota så tror jag att det kanske kommer gå åt andra hållet. Vi börjar bygga upp skorna igen. Någon kanske kommer på att man bör ha skydd för hålfoten. Då kommer vi springa med endast en liten plastpryl under hålfoten. Sedan kanske någon kommer på att man även bör skydda tårna och vips! så börjar vi kuta omkring med små tummetottar. Rätt vad det är och utan att vi egentligen har tänkt på det så är vi tillbaka till tjockskorna och nu är det värre än någonsin! Vi kommer släpa oss fram med Ålandsbåtar som får Moon-boots att se ut som Fivefingers SeeYa!
Ta det för vad det är, jag tänker bara att utvecklingen inte är slut bara för att vi just nu är på väg mot icke-skor.

Nu har jag...

• sprungit 1529,4 km detta år
• köpt tvättmaskin, gräsklippare och en alldeles för dyr cykel
• planerat och funderat på omvälvande strukturella förändringar i livet
• lärt mig att man inte skall säga eller ens skriva ordet 'skall' trist att de gamla orden försvinner 
• sökt en väldigt spännande utbildning
• tyckt synd om min fru som tappat en del av förståndet och ryckt ut två visdomständer
• haft svårt att sova pga av utbildningen (tänk om jag kommer in liksom?)

Uleåborg

Uleåborg ligger i Finland och är Norra Finlands största stad. Jag har aldrig varit där och kommer antagligen inte att åka dit heller.
I dagsläget har jag sprungit exakt 110 mil vilket är sträckan från hemmet på tulpanstigen i Norberg till Uleåborg i Finland.

Köpte upp mig på en burk Komplex (Paraflex? Komplex?) på grund av den onda axeln och nacken. Knaprade i mig en liten tablett och begav mig ut för att springa den fina skogsvägsrundan. Efter 2 km känner jag att jag börjar bli lite dålig i magen. Efter 4 km är det ännu lite sämre. Efter 7 km är det total kris och jag finner ingen annan råd än att springa in i skogen och göra nummer 2. Risken hade annars varit överhängande att det hade gått som för killen på bilen.

Norbergs marathon

Helgens Stockholms marathon avnjöts från soffan. En helt underbar känsla att se när deltagarna kravlade sig uppför Västerbron med regnet piskandes vertikalt i det kalla vädret!
För att kompensera detta betende bestämde jag mig för att springa en egen mara på hemmaplan.
Jag skrev en lapp till älsklingen, krängde på mig vattensäcken och stack ut!
Första milen gick väldigt bra och jag kände mig riktigt stark. Efter 13 km kom backarna i Ängelsberg som jag hade i gott minne när jag sprang där sist 2008. Den här gången var de inte lika tuffa och jag hasade mig upp för dessa utan större problem och med god fart. Efter dessa backar var det ganska flackt. Små upp- och nedförsbackar men inget märkvärdigt. jag höll en väldigt god fart på ca 5:30/km. När tre mil passerats hade jag lagom kommit till gamla Norbergsvägen. En asfalterad skogsväg med några ganska krävande backar vilket tog ut sin rätt. Jag föll tillbaka och sprang den sista milen i 6-minuterstempo och slutade de 42200 metrarna på 3:57. En tid som jag faktiskt är ganska nöjd med! Vädret var optimalt men sträckningen är tuff med hemska backar den sista milen. Kanske kanske kan en mara i Stockholm avverkas runt 3:40 i nu läget? Med ännu lite mer träning så kanske den klaras på 3:30 till nästa år? Målet är helt klart att klara maran på 3:30!