googledocs
Excel
Alfabetet
onsdag 18 maj 2016
måndag 16 maj 2016
Sent omsider
Äntligen ett litet inlägg... Det har kutats febrilt i flera år men nu känner jag att det får vara bra.
Höjdpunkten var 2014 års Ultravasa. Även 2015 års UV var riktigt bra men jag var tvungen att bryta pga sjukdom. Kanske det bästa jag gjort?
Klistrar in den lilla redogörelsen från förra årets fadäs:
Ultravasan 2015
Sedan april förra året har jag så gott som oavbrutet sprungit sju mil i veckan. Jag har gått upp tidigt på helgmorgnar och även vardagar för att kunna tillryggalägga de mil som krävs för att klara av de nio milen mellan Sälen och Mora. De tidiga morgnarna har även gjort att jag "byggt pannben" som man säger. Tanken är att man ska bli lite envis och inte tjura ihop när det går tungt.
Träningen har gått väldigt bra och toppats av ett par tävlingar som gått riktigt bra. I midsomras var jag, Jens Andersson och hans dotter Tova till Surahammar och sprang upp och ned för slalombacken. 23 varv pallade jag med under en timme vilket var helt ok.
Därefter var det Engelbrektsloppet i början på juli. Jag hade konsekvent och envist försökt att undvika detta lopp på endast fem kilometer. Anna-Lena Henrysson, Helena Frisk, Sanna Frisk, Marit HB och jag själv ingick i laget efter att några gamla deltagare fått uppskov pga av bröllop och annat.
Strax innan start ska jag sätta på mig de nyinköpta löparskorna. Detta var det femte paret av samma modell så det skulle inte vara några som helst problem att springa i nya skor. När jag kränger på mig skorna upptäcker jag till min fasa att de är för små! Jag tjurar till och bestämmer mig för att det får lov att fungera ändå. Kroppen känns lite trött efter vinterns hårda träning och huvudet är inte alls med. När jag står på startlinjen så tänker jag att jag iaf ska ta mig runt under 25 minuter.
Efter en kilometer så upptäcker jag snittiden 3:52! Det går fort som 17 och benen svarar otroligt bra! Sluttiden blev ca 20:32 vilket jag är nöjd med.
Den 18 juli var det dags för Ultraintervaller med jogg.se. Tanken är att man ska springa en mil var tredje timme under ett helt dygn. Även denna tävling gick jättebra och jag snittade ca 4:50min/km de första fem milen. Det blev en femteplats och jag är otroligt nöjd och stolt över den prestationen! Den åttonde och sista milen fick jag hjälp av Jens och Tova att ta mig runt och trots väldigt stela ben och trötthet så snittade jag 5:12. Nu kommer Ultranatt gå galant!!
Lagom till helgens Ultravasa så var formen god. Någon vecka innan så hade jag i vanlig ordning känt av lite halsont och stelhet. Detta brukar vara rena nojor och dumheter som kan få för sig när det börjar närma sig tävlingsdags.
Väl framme i Mora kändes allt jättebra och till och med de nya skorna passade perfekt. Maria sov inne i Mora och jag tillbringade natten i en gammal skola med löparkompisen Mattias Hallman. 01:30 ringer väckarklockan och jag har fått några timmars sömn vilket får anses vara helt ok i sammanhanget! Vi åker in till Mora och sätter oss på bussen som ankommer Sälen klockan fyra på morgonen. Jag värmer upp väldigt kort strax innan start klockan fem och känner att kroppen är i bättre form än någonsin! Jag ser Åsa och Senad som är på plats i starten som åskådare redan klockan fem på morgonen. Vilket intresse!
Hallman och jag bestämde oss för att göra den första klättringen uppför de tuffa första kilometrarna tillsammans. Jag tror vi höll ihop ett par mil innan Hallman bestämde sig för att släppa. Jag som var pigg som en mört ökade litegrann och löpsteget var bättre än någonsin över alla stenar och rötter i skogen. Någon lustigkurre i ledet nämnde att han skulle kräva rotavdrag till nästa år Smiley wink
Efter tre mil så känner jag att det börjar rycka lite i vänster baksida lår. Krampkänning redan nu kan ju inte stämma? Jag drick rejält med vatten och tar en salttablett för att få bort kramperna. Detta fungerar och jag känner hur de begynnande kramperna släpper efter. Istället känner jag nu att jag fått in en hel del barr och småstenar i skorna som ligger och skaver. Mina fötter lever normalt ett väldigt hårt liv så jag bekymrar mig inte så mycket över detta.
Halvvägs i loppet kommer man till Evertsberg. Där börjar jag känna av kramperna igen så jag stannar en kort stund och äter det som finns och dricker naturligtvis så mycket jag kan. Strax efter mig kommer den Avestabo som Pålsson pratade om. Jag tänker att jag borde kunna hålla honom bakom mig. Ungefär här känner jag att det är lite ansträngt i halsen.
I utkanten av Evertsberg ser jag Åsa Bergman och Senad som sitter och hejar. Det något sviktande humöret ökar och jag hör hur Åsa säger att jag att jag inte får glömma att dricka och äta salt. Under loppet har jag varit duktig på just den biten så jag känner att jag gjort rätt hittills.
Efter bara några kilometer känner jag att jag börjar bli varm. Jag dricker så mycket det bara går i den heta solen. Detta hjälper inte så mycket. Jag dricker och dricker men jag är fortfarande lika varm. Jag har ständigt en salttablett i munnen men inte heller detta hjälper. Jag tittar på klockan och den tidigare så fina snittiden på 5:30min/km börjar sakta men säkert gå upp mot 5:40. Jag bestämmer mig att lyssna på kroppen och tänker att jag i alla fall ska klara loppet under de nio timmar som jag bestämt mig för tidigare.
De kommande två milen blir hemska! Stenarna och barren i skorna har gjort att jag fått fruktansvärt ont under fotsulorna och jag tänker att det kommer bli Stockholms blodbad när jag tar av mig skorna. Värmen i kroppen är också kvar trots det myckna vattendrickandet.
Nu börjar det gå riktigt sakta och framme vid Hökberg så är det promenadtempo. Några damer hejar vid sidan och säger att jag ska lyfta upp huvudet så att kamerorna ser mig. Jag höjer symboliskt ett långfinger så den som nu ser detta ska förstå hur jäkla ont det gör i snubben som kravlar förbi.
Vid vattenhålet i Hökberg säger vattenflickan att jag ser het ut och att det riktigt ångar om mig.
- Det säger alla brudar! hasplar jag ur mig men inser sedan allvaret i det hon säger. Jag har feber!
Mattias Hallman har kommit in strax efter mig till Hökberg och vi sammanstrålar och bestämmer oss för att ta oss till mål gemensamt och hjälpa varandra i backarna som är kvar.
Tempot är en bra bit över 6min/km men skamgränsen på 9 timmar och trettio minuter borde vi i alla fall klara.
Vi lufsar på men jag tänker att det kanske är oklokt och att springa om man har feber.
Efter bara några kilometer så känner jag att jag inte klarar av det modesta tempot. Jag halkar efter trots det långsamma tempot!
När skylten som säger att det är 15 kilometer kvar av loppet bestämmer jag mig för att börja gå.
Jag går de fem kilometrarna till Eldris som är sista anhalten innan mål. Under tiden som jag går så funderar jag på om det är värt att gå alla femton kilometer in i mål. Man ställer upp på Ultravasan för att man ska SPRINGA hela vägen in i mål. Visst är det klokt att gå i de tuffaste backarna men är man så pass dålig att man inte pallar att springa ens i nedförsbackarna då är man inte förtjänt av den där t-shirten man får vid målet.
En kvinna kommer ifatt mig gåendes och hon säger att hon ska bryta vid Eldris pga av hennes löparknä. Jag ber henne vänta på mig i Eldris så att jag får åka med i skambussen till Mora.
Efter långt om länge så linkar jag in till Eldris och går direkt till sjukvårdarna som tar chippet och ringer efter bilen som ska ta oss till mål. Jag är nöjd att ha tagit det väldigt kloka beslutet att gå av och bryta.
Det spelar ingen roll att träningen under året gått bra och att jag fått upp farten på alla pass och tävlingar. ÄR MAN SJUK SÅ KAN MAN INTE SPRINGA!
Idag måndag är jag hemma med halsont och feber.
Har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra nästa år. Jag vill ju gärna ha revansch och visa att jag är bättre än så här. Samtidigt så kanske det skulle vara kul att satsa på kortare distanser typ Maraton? I slutet av september är det anmälan till nästa års Ultravasa och jag kommer till dess att bestämma mig hur jag ska göra. Är väl ingenting som säger att det är just löpning man ska hålla på med heller? Knyppling anyone?
Höjdpunkten var 2014 års Ultravasa. Även 2015 års UV var riktigt bra men jag var tvungen att bryta pga sjukdom. Kanske det bästa jag gjort?
Klistrar in den lilla redogörelsen från förra årets fadäs:
Ultravasan 2015
Sedan april förra året har jag så gott som oavbrutet sprungit sju mil i veckan. Jag har gått upp tidigt på helgmorgnar och även vardagar för att kunna tillryggalägga de mil som krävs för att klara av de nio milen mellan Sälen och Mora. De tidiga morgnarna har även gjort att jag "byggt pannben" som man säger. Tanken är att man ska bli lite envis och inte tjura ihop när det går tungt.
Träningen har gått väldigt bra och toppats av ett par tävlingar som gått riktigt bra. I midsomras var jag, Jens Andersson och hans dotter Tova till Surahammar och sprang upp och ned för slalombacken. 23 varv pallade jag med under en timme vilket var helt ok.
Därefter var det Engelbrektsloppet i början på juli. Jag hade konsekvent och envist försökt att undvika detta lopp på endast fem kilometer. Anna-Lena Henrysson, Helena Frisk, Sanna Frisk, Marit HB och jag själv ingick i laget efter att några gamla deltagare fått uppskov pga av bröllop och annat.
Strax innan start ska jag sätta på mig de nyinköpta löparskorna. Detta var det femte paret av samma modell så det skulle inte vara några som helst problem att springa i nya skor. När jag kränger på mig skorna upptäcker jag till min fasa att de är för små! Jag tjurar till och bestämmer mig för att det får lov att fungera ändå. Kroppen känns lite trött efter vinterns hårda träning och huvudet är inte alls med. När jag står på startlinjen så tänker jag att jag iaf ska ta mig runt under 25 minuter.
Efter en kilometer så upptäcker jag snittiden 3:52! Det går fort som 17 och benen svarar otroligt bra! Sluttiden blev ca 20:32 vilket jag är nöjd med.
Den 18 juli var det dags för Ultraintervaller med jogg.se. Tanken är att man ska springa en mil var tredje timme under ett helt dygn. Även denna tävling gick jättebra och jag snittade ca 4:50min/km de första fem milen. Det blev en femteplats och jag är otroligt nöjd och stolt över den prestationen! Den åttonde och sista milen fick jag hjälp av Jens och Tova att ta mig runt och trots väldigt stela ben och trötthet så snittade jag 5:12. Nu kommer Ultranatt gå galant!!
Lagom till helgens Ultravasa så var formen god. Någon vecka innan så hade jag i vanlig ordning känt av lite halsont och stelhet. Detta brukar vara rena nojor och dumheter som kan få för sig när det börjar närma sig tävlingsdags.
Väl framme i Mora kändes allt jättebra och till och med de nya skorna passade perfekt. Maria sov inne i Mora och jag tillbringade natten i en gammal skola med löparkompisen Mattias Hallman. 01:30 ringer väckarklockan och jag har fått några timmars sömn vilket får anses vara helt ok i sammanhanget! Vi åker in till Mora och sätter oss på bussen som ankommer Sälen klockan fyra på morgonen. Jag värmer upp väldigt kort strax innan start klockan fem och känner att kroppen är i bättre form än någonsin! Jag ser Åsa och Senad som är på plats i starten som åskådare redan klockan fem på morgonen. Vilket intresse!
Hallman och jag bestämde oss för att göra den första klättringen uppför de tuffa första kilometrarna tillsammans. Jag tror vi höll ihop ett par mil innan Hallman bestämde sig för att släppa. Jag som var pigg som en mört ökade litegrann och löpsteget var bättre än någonsin över alla stenar och rötter i skogen. Någon lustigkurre i ledet nämnde att han skulle kräva rotavdrag till nästa år Smiley wink
Efter tre mil så känner jag att det börjar rycka lite i vänster baksida lår. Krampkänning redan nu kan ju inte stämma? Jag drick rejält med vatten och tar en salttablett för att få bort kramperna. Detta fungerar och jag känner hur de begynnande kramperna släpper efter. Istället känner jag nu att jag fått in en hel del barr och småstenar i skorna som ligger och skaver. Mina fötter lever normalt ett väldigt hårt liv så jag bekymrar mig inte så mycket över detta.
Halvvägs i loppet kommer man till Evertsberg. Där börjar jag känna av kramperna igen så jag stannar en kort stund och äter det som finns och dricker naturligtvis så mycket jag kan. Strax efter mig kommer den Avestabo som Pålsson pratade om. Jag tänker att jag borde kunna hålla honom bakom mig. Ungefär här känner jag att det är lite ansträngt i halsen.
I utkanten av Evertsberg ser jag Åsa Bergman och Senad som sitter och hejar. Det något sviktande humöret ökar och jag hör hur Åsa säger att jag att jag inte får glömma att dricka och äta salt. Under loppet har jag varit duktig på just den biten så jag känner att jag gjort rätt hittills.
Efter bara några kilometer känner jag att jag börjar bli varm. Jag dricker så mycket det bara går i den heta solen. Detta hjälper inte så mycket. Jag dricker och dricker men jag är fortfarande lika varm. Jag har ständigt en salttablett i munnen men inte heller detta hjälper. Jag tittar på klockan och den tidigare så fina snittiden på 5:30min/km börjar sakta men säkert gå upp mot 5:40. Jag bestämmer mig att lyssna på kroppen och tänker att jag i alla fall ska klara loppet under de nio timmar som jag bestämt mig för tidigare.
De kommande två milen blir hemska! Stenarna och barren i skorna har gjort att jag fått fruktansvärt ont under fotsulorna och jag tänker att det kommer bli Stockholms blodbad när jag tar av mig skorna. Värmen i kroppen är också kvar trots det myckna vattendrickandet.
Nu börjar det gå riktigt sakta och framme vid Hökberg så är det promenadtempo. Några damer hejar vid sidan och säger att jag ska lyfta upp huvudet så att kamerorna ser mig. Jag höjer symboliskt ett långfinger så den som nu ser detta ska förstå hur jäkla ont det gör i snubben som kravlar förbi.
Vid vattenhålet i Hökberg säger vattenflickan att jag ser het ut och att det riktigt ångar om mig.
- Det säger alla brudar! hasplar jag ur mig men inser sedan allvaret i det hon säger. Jag har feber!
Mattias Hallman har kommit in strax efter mig till Hökberg och vi sammanstrålar och bestämmer oss för att ta oss till mål gemensamt och hjälpa varandra i backarna som är kvar.
Tempot är en bra bit över 6min/km men skamgränsen på 9 timmar och trettio minuter borde vi i alla fall klara.
Vi lufsar på men jag tänker att det kanske är oklokt och att springa om man har feber.
Efter bara några kilometer så känner jag att jag inte klarar av det modesta tempot. Jag halkar efter trots det långsamma tempot!
När skylten som säger att det är 15 kilometer kvar av loppet bestämmer jag mig för att börja gå.
Jag går de fem kilometrarna till Eldris som är sista anhalten innan mål. Under tiden som jag går så funderar jag på om det är värt att gå alla femton kilometer in i mål. Man ställer upp på Ultravasan för att man ska SPRINGA hela vägen in i mål. Visst är det klokt att gå i de tuffaste backarna men är man så pass dålig att man inte pallar att springa ens i nedförsbackarna då är man inte förtjänt av den där t-shirten man får vid målet.
En kvinna kommer ifatt mig gåendes och hon säger att hon ska bryta vid Eldris pga av hennes löparknä. Jag ber henne vänta på mig i Eldris så att jag får åka med i skambussen till Mora.
Efter långt om länge så linkar jag in till Eldris och går direkt till sjukvårdarna som tar chippet och ringer efter bilen som ska ta oss till mål. Jag är nöjd att ha tagit det väldigt kloka beslutet att gå av och bryta.
Det spelar ingen roll att träningen under året gått bra och att jag fått upp farten på alla pass och tävlingar. ÄR MAN SJUK SÅ KAN MAN INTE SPRINGA!
Idag måndag är jag hemma med halsont och feber.
Har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra nästa år. Jag vill ju gärna ha revansch och visa att jag är bättre än så här. Samtidigt så kanske det skulle vara kul att satsa på kortare distanser typ Maraton? I slutet av september är det anmälan till nästa års Ultravasa och jag kommer till dess att bestämma mig hur jag ska göra. Är väl ingenting som säger att det är just löpning man ska hålla på med heller? Knyppling anyone?
måndag 25 augusti 2014
Ultravasan 2014
22 september 2013:
En månad efter att ha genomfört Cykelvasan sitter jag vid datorn och ska anmäla mig för ytterligare ett lopp med onda axlar, handleder, stenhård rumpa och mental utmattning. Loppet gick ganska bra, men med minimal träning på cykeln så var inte kroppen van vid de påfrestningar som nio mil på cykel bland stenar rötter och annat elände, kan ställa till med. Jag var rejält mörbultad efteråt!
Några månader innan har jag hört talas om att man ska starta en Ultratävling i samma spår som vasaloppet. Nio mil löpning alltså!
Låter ju helt sjukt! Men oj! vad mäktigt att kunna lägga detta till sitt CV!
Jag anmäler mig först till Cykelvasan 2014. Jag vet ju att det kommer bli strykande åtgång på biljetterna även detta år, så det gäller att snabba på. Anmälan går INTE igenom. Jag får en reservplats med nummer 'flerahundra'
Jag fortsätter att anmäla mig till Ultravasan. Inte heller detta går igenom! Jag får en reservplats men räknar inte med att kunna starta.
Lite senare får jag höra att Ultraplatserna tagit slut på 29 minuter och Cykelvasan tre(!) minuter.
Efter någon månad får jag ett mail från Vasaloppsarrangören där de ger mig två dagar att bestämma om jag vill ha en reservplats till Ultran. Klart jag vill! Jag betalar in de 1350 kronorna och är nu anmäld till Ultravasan 2014!
Det knappa året som går fram till start träningsfokuseras med Ultran som mål i augusti 2014.
Någonstans i mitten av april växlar jag även upp träningsmängden från fem till sju mil i veckan. Kanske är jag för sent ute? Kanske borde jag försöka få in tio mil varje vecka? Funderingarna är många och allt är bara ett töcken av frågor och funderingar. Jag kan av naturliga skäl inte heller vara borta för mycket hemifrån. Jättesvårt att kombinera ett intresse med familjeliv. Men löpningen måste alltid komma i andra eller tredje hand.
I slutet av april springer jag den vanliga 'Gunnelrundan' runt Karbenning på 25 km. Efter två kilometer börjar det ösregna. Jag stannar till under ett träd och tänker att jag ska vänta ut regnet. Efter fem minuter inser jag att det inte kommer sluta. Har inget annat val än att fortsätta. Att vända om och springa hem vore ett för stort nederlag så det kommer inte att hända. Jag springer 20 kilometer i ösregn. Den sista lilla biten slutar det regna. Denna runda var riktigt tuff men samtidigt gav det mig svar på att jag kan härda ut även i jobba förhållanden. Jag fick en snittid på 5:20 så jag tappar inte fart heller. Detta var ett otroligt viktigt pass för mig!
Träningen fungerar väldigt bra under hela våren. Jag springer mina sju mil i veckan och har i stort sett bara Ultran i tankarna. Stackars Per, Lena, Håkan och alla de andra som jag sprungit med denna tid. De har fått lyssna på många oroliga tankar, farhågor och rena dumheter under denna tid. Vill här och nu rikta ett tack till alla som jag fått förmånen att springa tillsammans med. Dessa träningstillfällen gjorde att jag kom en liten extra bit framåt varje gång!
26 juli 2014
I slutet av juli var det Ultraintervaller. Det är en tävling på jogg.se där man springer en mil var tredje timme under ett dygn. Man börjar kl. 00:00 på natten och den sista och åttonde milen gör man kl. 21 på kvällen. Dessa intervaller går otroligt bra! De första fyra milen snittade jag 5:08. Något som jag inte trodde var möjligt för mig. Nu fick jag ju iofs vila ett par timmar mellan varje intervall. Men det gav mig ändå en liten 'hint' om att jag var i form!
Två veckor efter Ultraintervallerna genomför jag en träningsmara som går riktigt bra! 3:43 på varierande underlag är jag jättenöjd med men blir samtidigt orolig när jag tänker på att det är mer än dubbla sträckan jag ska springa. I TERRÄNG!
Att tänka på sluttider finns inte i min hjärna vid denna tidpunkt. Fokus ligger på att genomföra och överleva tävlingen.
Eftersom jag tidigare, i april 2013, genomfört ett sex-timmarslopp med slutsträckan sex mil så börjar jag nu få fram en målbild.
"Jag vet att jag kan springa sex mil(även om det gör ont). Om jag kan ta mig sex mil utan att dö så kanske jag kan hasa mig fram i tre mil till"
Efterföljande vecka går också bra med snittider på ca 5:20/km över 15 och 20 kilometer. Det börjar kännas som att träningen har gett resultat. Alla timmar av löpning och ibland i regn, hagel, brandrök(jodå det var allt lite läskigt att se en himmel svart av brandrök mitt på dagen) och annat elände, har kanske härdat lite?
19 augusti 2014
Tisdagen fyra dagar innan start bestämmer jag mig för att ta en lugn och fin löptur hem från jobbet. Gamla Norbergsvägen är tuff med långa och brant uppförsbackar. Jag försöker att inte titta så mycket på klockan utan går mer på känslan att det ska kännas bra och roligt men framför allt, i ett lugnt tempo. När de tuffaste backarna är avklarade ser jag på klockan att jag aldrig sprungit denna sträcka så fort! Jag löper på och försöker till och med öka lite mot slutet. Jag landar på en snittid på 5:11 över 14 kilometer. Nu känns det som att det kommer gå kanonbra detta!
Jag försöker förtränga den lite onda halsen. JAG FÅR HELT ENKELT INTE bli sjuk några dagar innan loppet. Jag köper Echinagard och hoppas på det bästa. Det fungerar som tur är, och förkylningen bryter aldrig ut.
21 augusti 2014
Det sista passet gör jag två dagar innan start. Endast 5,17 km blir det i terräng och över järnvägsslipers på en väldigt beskedlig tid. Passet säger mig egentligen ingenting förutom att jag är ganska dålig på att springa i terräng.
22 augusti 2014
Hela fredagen är ledig från jobb och jag ska bara ta det lugnt och ladda. Nu blev det en hel del jobb iaf, men det kändes ändå ok. Jag rakade bröst och andra valda behåringsdelar för att slippa skav. Jag packade väskor, kokade ägg och donade med allt möjligt. Maria kom hem kl. 17 och vi begav oss av mot Mora där jag skulle sova på ett gammalt ungdomshem, Slungis, tillsammans med tre andra killar jag haft kontakt med på jogg.se. Maria valde att bo på hotell inne i Mora. Tror att det var klokt av henne. Boendet var billigt men inte så väldigt fräscht och hon skulle bli helt själv i hela stora huset mitt i skogen när vi åkte väg på natten.
Vi åt rejält med mat på hotellet där Maria skulle bo och vi körde sedan ut mot Slungis för att träffa de andra killarna. Vi hade ju gemensamt intresse så samtalsämnet var det inga problem med. Jag skulle få åka med killarna upp till starten i Mora, vilket jag var väldigt tacksam för.
Vi kom överens om ett gemensamt mål på tio och en halv timme på de nio milen. Ingen av oss hade egentligen någon aning om hur lång tid det tar, så det kändes vettigt.
På kvällen kom jag i säng vid 23 ca och jag hade tre timmars sömn framför mig.
Klockan 02:00 ringer klockan och jag skuttar(nåja) upp för att äta den medhavda filen och bananerna. Jag fick i mig hela litern med fil och tre bananer. Vi sätter oss sömndruckna i bilen och beger oss de ca nio milen till starten i Sälen.
Nu ville jag bara komma till start och få det överstökat!
Vi är på plats en hel timme innan start men det var mycket människor att titta och lyssna på så det gjorde inget att vi var lite tidiga. Radio var där och intervjuade Jonas Buud som jag tror, var väldigt sugen på att vinna hela alltihop.
Många är de människor som tittar på mina Fivefingersskor. Några skakar på huvudet och tänker saker som jag nog inte vill veta.
Innan start ser jag att många har valt väldigt olika mycket kläder. En del springer med regnponcho för att behålla värmen i den sjugradiga luften. Andra springer med shorts och linne. Jag väljer ett mellanting med short, t-shirts och min gröna överdragströja.
Sträcka 1: Mora – Smågan 9 km
Den första delen är tuff uppförsbacke i fem kilometer och den delen av banan jag bävat för allra mest. Konstigt egentligen, det är ju uppför, men det är samtidigt asfalt. Ett underlag som jag känner mig bekväm med. Många är de som håller ett för högt tempo. Jag överlägger med mig själv om jag ska hålla igen eller bara springa på. Jag väljer att bara fokusera och springa på i mitt eget tempo. Väggen kommer att komma i vilket fall och då kan det vara bra att ha tillryggalagt så lång bit som möjligt. Såg många som kissade efter vägen. Det var nog nervositeten som gjorde sig påmind. En herre satt i skogen och gjorde nummer två. En syn jag helst hade sluppit se.
Efter nio kilometer kommer vi till Smågan där man kan greppa något snabbt att dricka. Jag tar lite vatten i farten och springer på mot Mångsbodarna.
Sträcka 2: Smågan – Mångsbodarna 14 km
Här var det väldigt mycket smal skogslöpning med stenar, rötter, lerhål och spånglöpning. Möjligheterna att springa om var obefintliga vilket kanske var bra. Jag fick helt enkelt lov att hålla ett beskedligt tempo. Träffade en trevlig herre som frågade hur mina tår mådde. Han trodde jag skulle vara ledbruten i min Fivefingers. Jag kände mig väldigt pigg och med fötter som klarat rötter och stenar väldigt bra, så jag sa som det var, att jag kände mig pigg. Han hade en kamrat som var återförsäljare av Fivefingers och vi pratade någon kilometer om detta innan han sprang ifrån mig på pigga ben.
Sträcka 3: Mångsbodarna – Risberg 11 km
Denna sträcka har jag inte så mycket minne utav. Det var mest en transportsträcka på ganska stenigt underlag. Jag försökte undvika de största och vassaste stenarna så gott det gick. Hittills har jag hållit ett riktigt bra tempo och det har känts väldigt bra. Jag har nästan varit förundrad över att tröttman ännu inte infunnit sig trots bitvis tung och tuff terräng.
Sträcka 4: Risberg – Evertsberg 12 km halvvägs
Denna sträcka är tuff med stigar, lera, stenar och även myr. Det var fruktansvärt segt och jobbigt att springa på ett underlag där man inte får något gensvar utan bara sjunker ned! Får sällskap av en trevlig norrman. Vi pratar lite om olika lopp och naturligtvis om mina skor(börjar tröttna lite på detta samtalsämne). Framme i Evertsberg är jag trött och jag går sista backen innan man får mat och eventuellt ombyte i Evertsberg. När jag passerar tidtagningen hör jag speakern säga: "Och här kommer Mattias Hedlin som springer för Tulip lane runners in på plats 165. Han har bra tid på gång. 4:30 efter halva och kommer springa in på nio timmar om han håller samma tempo."
Jag kände mig lite sliten här och förstod att jag inte skulle klara sträckan på nio timmar.
När jag springer in i tältet där vi ska få mat börjar det regna. Det börjar regna ordentligt! Det fullkomligt öser ner och jag börjar tänka att jag kanske ska byta till de kläder som är i den medhavda dropbagen. Dessa kläder kommer naturligtvis bli dyblöta på en gång och väljer därför att hoppa över klädbytet och istället äta bananer, saltgurka och lite chips. Flickan med maten kan inte svara på vad pastasåsen innehåller så jag avstår denna. Jag får vätskeryggan påfylld med vatten och beger mig ut i regnet efter ett ganska långt stopp.
Sträcka 5: Evertsberg-Oxberg 15 km
När man stannat lite längre så känner kroppen att den vill ha vila och protesterar därför när man helt plötsligt ska ut och springa igen. Nu har jag halva sträckan kvar och kroppen är lite grinig med stela lår och ett ihållande regn som gör sitt bästa för att sabotera mitt mål. Efter ca 4-5 km så upphör regnet och solen börjar titta fram. Denna sträcka är tuff med myrar, stenar och de beryktade Lundbäcksbackarna! Jag har redan tidigare bestämt mig för att gå uppför Lundbäcksbackarna. Blir omsprungen av några killar men är snart ifatt dem på höjden där de står och flåsar. Strax innan backarna har vi passerat helt otroligt vackra fäbodar. Man bara väntar på att trollen ska kika fram bakom träden! På ett ställe var det någon form av packad blöt bark som var lika jobbig som myrmark att springa på. Det sägs att det ska vara lättlöpt efter Evertsberg, men det är lögn och förbannad dikt! Det här var den jobbigaste biten.
Sträcka 6: Oxberg – Hökberg 10 km
Här någonstans ser jag skylten som säger "Mora 25 km"
Det är en sträcka motsvarande min vanliga 'Gunnelrunda' runt Karbenning. Det är en sträcka jag sprungit många gånger. Dock inte med 65 kilometer i benen.
Jag har ända sedan Mångsbodarna tuggat GT-tabletter för att få i mig de rätta mineralerna och salterna. Nu är det lite konstgjord andning och jag försöker hela tiden ha en tablett i munnen för att hålla ångan uppe. Jag äter banan och fortsätter tugga GT-tabletter. Som tur är så är det lite lättare terräng nu med några svagare motlut. När kroppen är trött så är ju de svagaste motluten branta så det är tufft just nu. Börjar tänka på min fru. Saknar henne. Undrar om hon köpt någon blomma till mig som hon gjort på något Tjur-rus tidigare år.
Jag har ju ganska tidigt insett att om jag orkar kriga och kämpa så kommer det faktiskt att bli en bra tid. Målet var ju trots allt medalj och för att få den så måste man klara nio mil på tio och en halv timme.
Sträcka 7: Hökberg - Eldris 10,2 km
Efter Hökberg är det riktigt lätt löpning ända till mål med bara enstaka småbackar. Jag springer upp bredvid en trevlig kille som frågar hur det är med mig. Jag svarar som vanligt att det känns rejält i låren men att det nog ska gå bra. Det är ju inte långt kvar. Han svarar att han ska ge mig någonting som hjälper mot eventuell kramp, och tar upp en tub med GT-tabletter. Samma sort som jag ätit under nästan hela loppet! Jag har inte hjärta att neka och tar tacksamt emot gåvan.
Vi springer ihop ganska länge, ibland drar han ifrån och ibland är det jag som är starkare, men vi håller ihop ganska bra trots detta.
Sträcka 7: Eldris – Mora 9 km
Tillsammans med min nyfunne vän springer vi in till Eldris där det vankas kaffe! Jag tar fel och råkar få i mig Cola istället. Jag tar för första gången lite godis innan jag ger mig ut. Jag går ca 50 meter innan jag börjar löpa. Långt där framme ser jag min GT-polare som börjat springa direkt efter den lilla pausen i Eldris. Jag tar upp kampen och märker att godiset har gett en liten turboeffekt i kroppen. Jag är snart ikapp och förbi honom och flera andra löpare. Den sista biten in mot mål är lättsprungen som utlovat men med en sliten kropp så är det ändå tufft. Jag märker dock att jag fått extra krafter och tar flera löpare på ren seghet. Tack LCHF för fettdriften och sockret för turbon, nu är det bara att nöta på ända in i mål!
När man kommer in mot campingen så är det fler människor än tidigare som hejar och peppar. Det har varit riktigt bra innan men nu är det ju många fler! Jag springer nog förbi en tio-femton personer den sista kilometern in mot mål. Långt där framme ser jag en blåklädd kille jag vill ta rygg på och eventuellt kunna spurta förbi. När jag tar den sista kurvan in på upploppet mot målet så närmar jag mig honom med stormsteg. Men istället för att spurta om honom så springer jag upp jämsides och frågar om vi ska göra gemensam sak in mot mål.
Det kändes mycket bättre än att efter nio mil snuva en kille på en placering. Nu fick vi samma tid och samma placering vilket kändes jättebra!
På upploppet ser jag Maria stå bland publiken och tjoa! Jag blir superglad såklart och när jag kommer in över mållinjen så går luften ur och jag blir stående och bara stirrar på ingenting. Maria kommer fram och kramar om mig och en funktionär säger till mig att jag måste gå fram lite till för att ta av chipet och få min medalj och T-shirt. Jag tycker att det känns helt onödigt att gå tio meter när jag precis sprungit nio mil, men jag gör som hon säger. I mattältet efteråt är jag nästan på väg att ta till lipen. Det samlas många känslor när man varit ute länge och fokuserat på en sak (även om man tänkt på mycket annat).
Jag klarade inte att hålla under sex minuter per kilometer hela vägen som jag ville i början av loppet men herregud! Jag har ju sprungit nio mil på 9 timmar och nitton minuter! Det är ju sjukt bra! Placeringen blev 159 av ca 900 startande och jag kom på plats 43 i min klass H40.
Efteråt så fick jag jättemånga grattis på Facebook även från människor som jag normalt inte har kontakt med.
Summering:
Ett helt fantastiskt lopp på många sätt! Det var första gången det sprangs en Ultravasa. Arrangemanget var superproffsigt. Publiken tjoade och hejade. Medtävlarna peppade.
Många uttryckte sin respekt för att jag sprang i Fivefingers och det är väl roligt även om jag tycker det är en större prestation att springa med madrasser under fötterna. En kille kom fram och tackade för att jag hade pratat med honom under loppet. Det var ingen annan som hade tilltalat honom under alla nio mil. Lite konstigt, jag tycker alla var så trevliga hela tiden. Det kanske var han som var blyg, vad vet jag?
Jag är helt övertygad om att det kommer bli en Ultravasa även nästa år. Vet inte faktiskt om jag kommer kunna slå min tid från detta år, men visst vore det skoj att springa igen.
Sedan några år har jag och min fru ätit en lchf-kost. Till en början ganska strikt men numera något mer liberal. Jag tycker att jag bevisat, om inte annat, för mig själv, att kosten fungerar och att man kan prestera trots ganska lite kolhydrater.
Mina måltider kan se ut som följer:
Frukost: Två Finn crisp med mycket Bregott och ost. En stor skål fil med olika nötter och lite Agavesirap och två kokta ägg med kaviar. Den mörka årstiden har jag varit noga med att också få i mig D-vitamin.
Lunch: Det som blivit över sedan gårdagen. Kanske kan det bli Kött(gärna ekologiskt) med haricoverts eller ugnsstekta rotfrukter
Middag: Liknande lunchen.
På kvällen har det ofta blivit nötter eller ännu hellre glass. Gärna mycket glass! Glass är ju naturligtvis inte så lchf, men det är väldigt gott!
I ett års tid har jag även avstått från gluten. Jag har aldrig haft problem med magen men när jag springer känner jag att det har varit trögt och det har gjort rejält ont i benen. När jag minskade drastiskt på gluten så blev allt mycket bättre.
Vinnaren då? Jo han heter Jonas Buud och spurtade in på 6:02! Det är en tid som känns omöjlig på alla sätt. Vilka andra kan egentligen konkurrera om bragdguldet? Han kommer naturligtvis inte att få det, men det är han som är den enda värdige vinnaren av priset! Som grädde på moset så verkar han vara en trevlig kille!
En månad efter att ha genomfört Cykelvasan sitter jag vid datorn och ska anmäla mig för ytterligare ett lopp med onda axlar, handleder, stenhård rumpa och mental utmattning. Loppet gick ganska bra, men med minimal träning på cykeln så var inte kroppen van vid de påfrestningar som nio mil på cykel bland stenar rötter och annat elände, kan ställa till med. Jag var rejält mörbultad efteråt!
Några månader innan har jag hört talas om att man ska starta en Ultratävling i samma spår som vasaloppet. Nio mil löpning alltså!
Låter ju helt sjukt! Men oj! vad mäktigt att kunna lägga detta till sitt CV!
Jag anmäler mig först till Cykelvasan 2014. Jag vet ju att det kommer bli strykande åtgång på biljetterna även detta år, så det gäller att snabba på. Anmälan går INTE igenom. Jag får en reservplats med nummer 'flerahundra'
Jag fortsätter att anmäla mig till Ultravasan. Inte heller detta går igenom! Jag får en reservplats men räknar inte med att kunna starta.
Lite senare får jag höra att Ultraplatserna tagit slut på 29 minuter och Cykelvasan tre(!) minuter.
Efter någon månad får jag ett mail från Vasaloppsarrangören där de ger mig två dagar att bestämma om jag vill ha en reservplats till Ultran. Klart jag vill! Jag betalar in de 1350 kronorna och är nu anmäld till Ultravasan 2014!
Det knappa året som går fram till start träningsfokuseras med Ultran som mål i augusti 2014.
Någonstans i mitten av april växlar jag även upp träningsmängden från fem till sju mil i veckan. Kanske är jag för sent ute? Kanske borde jag försöka få in tio mil varje vecka? Funderingarna är många och allt är bara ett töcken av frågor och funderingar. Jag kan av naturliga skäl inte heller vara borta för mycket hemifrån. Jättesvårt att kombinera ett intresse med familjeliv. Men löpningen måste alltid komma i andra eller tredje hand.
I slutet av april springer jag den vanliga 'Gunnelrundan' runt Karbenning på 25 km. Efter två kilometer börjar det ösregna. Jag stannar till under ett träd och tänker att jag ska vänta ut regnet. Efter fem minuter inser jag att det inte kommer sluta. Har inget annat val än att fortsätta. Att vända om och springa hem vore ett för stort nederlag så det kommer inte att hända. Jag springer 20 kilometer i ösregn. Den sista lilla biten slutar det regna. Denna runda var riktigt tuff men samtidigt gav det mig svar på att jag kan härda ut även i jobba förhållanden. Jag fick en snittid på 5:20 så jag tappar inte fart heller. Detta var ett otroligt viktigt pass för mig!
Träningen fungerar väldigt bra under hela våren. Jag springer mina sju mil i veckan och har i stort sett bara Ultran i tankarna. Stackars Per, Lena, Håkan och alla de andra som jag sprungit med denna tid. De har fått lyssna på många oroliga tankar, farhågor och rena dumheter under denna tid. Vill här och nu rikta ett tack till alla som jag fått förmånen att springa tillsammans med. Dessa träningstillfällen gjorde att jag kom en liten extra bit framåt varje gång!
26 juli 2014
I slutet av juli var det Ultraintervaller. Det är en tävling på jogg.se där man springer en mil var tredje timme under ett dygn. Man börjar kl. 00:00 på natten och den sista och åttonde milen gör man kl. 21 på kvällen. Dessa intervaller går otroligt bra! De första fyra milen snittade jag 5:08. Något som jag inte trodde var möjligt för mig. Nu fick jag ju iofs vila ett par timmar mellan varje intervall. Men det gav mig ändå en liten 'hint' om att jag var i form!
| LÖ | 2014-07-26 | Ultraintervall 8/8 | 10,02 km | 58:55 | 5:53 min/km | - |
| LÖ | 2014-07-26 | Ultraintervall 7/8 | 10,01 km | 57:27 | 5:44 min/km | - |
| LÖ | 2014-07-26 | Ultraintervall 6/8 | 10,01 km | 56:44 | 5:40 min/km | - |
| LÖ | 2014-07-26 | Ultraintervall 5/8 | 10,01 km | 55:11 | 5:31 min/km | - |
| LÖ | 2014-07-26 | Ultraintervall 4/8 | 10,01 km | 52:01 | 5:12 min/km | - |
| LÖ | 2014-07-26 | Ultraintervall 3/8 | 10,02 km | 51:27 | 5:08 min/km | - |
| LÖ | 2014-07-26 | Ultraintervall 2/8 | 10,02 km | 51:14 | 5:07 min/km | - |
| LÖ | 2014-07-25 | Ultraintervall 1/8 | 10,30 km | 52:35 | 5:06 min/km |
Två veckor efter Ultraintervallerna genomför jag en träningsmara som går riktigt bra! 3:43 på varierande underlag är jag jättenöjd med men blir samtidigt orolig när jag tänker på att det är mer än dubbla sträckan jag ska springa. I TERRÄNG!
Att tänka på sluttider finns inte i min hjärna vid denna tidpunkt. Fokus ligger på att genomföra och överleva tävlingen.
Eftersom jag tidigare, i april 2013, genomfört ett sex-timmarslopp med slutsträckan sex mil så börjar jag nu få fram en målbild.
"Jag vet att jag kan springa sex mil(även om det gör ont). Om jag kan ta mig sex mil utan att dö så kanske jag kan hasa mig fram i tre mil till"
Efterföljande vecka går också bra med snittider på ca 5:20/km över 15 och 20 kilometer. Det börjar kännas som att träningen har gett resultat. Alla timmar av löpning och ibland i regn, hagel, brandrök(jodå det var allt lite läskigt att se en himmel svart av brandrök mitt på dagen) och annat elände, har kanske härdat lite?
19 augusti 2014
Tisdagen fyra dagar innan start bestämmer jag mig för att ta en lugn och fin löptur hem från jobbet. Gamla Norbergsvägen är tuff med långa och brant uppförsbackar. Jag försöker att inte titta så mycket på klockan utan går mer på känslan att det ska kännas bra och roligt men framför allt, i ett lugnt tempo. När de tuffaste backarna är avklarade ser jag på klockan att jag aldrig sprungit denna sträcka så fort! Jag löper på och försöker till och med öka lite mot slutet. Jag landar på en snittid på 5:11 över 14 kilometer. Nu känns det som att det kommer gå kanonbra detta!
Jag försöker förtränga den lite onda halsen. JAG FÅR HELT ENKELT INTE bli sjuk några dagar innan loppet. Jag köper Echinagard och hoppas på det bästa. Det fungerar som tur är, och förkylningen bryter aldrig ut.
21 augusti 2014
Det sista passet gör jag två dagar innan start. Endast 5,17 km blir det i terräng och över järnvägsslipers på en väldigt beskedlig tid. Passet säger mig egentligen ingenting förutom att jag är ganska dålig på att springa i terräng.
22 augusti 2014
Hela fredagen är ledig från jobb och jag ska bara ta det lugnt och ladda. Nu blev det en hel del jobb iaf, men det kändes ändå ok. Jag rakade bröst och andra valda behåringsdelar för att slippa skav. Jag packade väskor, kokade ägg och donade med allt möjligt. Maria kom hem kl. 17 och vi begav oss av mot Mora där jag skulle sova på ett gammalt ungdomshem, Slungis, tillsammans med tre andra killar jag haft kontakt med på jogg.se. Maria valde att bo på hotell inne i Mora. Tror att det var klokt av henne. Boendet var billigt men inte så väldigt fräscht och hon skulle bli helt själv i hela stora huset mitt i skogen när vi åkte väg på natten.
Vi åt rejält med mat på hotellet där Maria skulle bo och vi körde sedan ut mot Slungis för att träffa de andra killarna. Vi hade ju gemensamt intresse så samtalsämnet var det inga problem med. Jag skulle få åka med killarna upp till starten i Mora, vilket jag var väldigt tacksam för.
Vi kom överens om ett gemensamt mål på tio och en halv timme på de nio milen. Ingen av oss hade egentligen någon aning om hur lång tid det tar, så det kändes vettigt.
På kvällen kom jag i säng vid 23 ca och jag hade tre timmars sömn framför mig.
Klockan 02:00 ringer klockan och jag skuttar(nåja) upp för att äta den medhavda filen och bananerna. Jag fick i mig hela litern med fil och tre bananer. Vi sätter oss sömndruckna i bilen och beger oss de ca nio milen till starten i Sälen.
Nu ville jag bara komma till start och få det överstökat!
Vi är på plats en hel timme innan start men det var mycket människor att titta och lyssna på så det gjorde inget att vi var lite tidiga. Radio var där och intervjuade Jonas Buud som jag tror, var väldigt sugen på att vinna hela alltihop.
Många är de människor som tittar på mina Fivefingersskor. Några skakar på huvudet och tänker saker som jag nog inte vill veta.
Innan start ser jag att många har valt väldigt olika mycket kläder. En del springer med regnponcho för att behålla värmen i den sjugradiga luften. Andra springer med shorts och linne. Jag väljer ett mellanting med short, t-shirts och min gröna överdragströja.
Sträcka 1: Mora – Smågan 9 km
Efter nio kilometer kommer vi till Smågan där man kan greppa något snabbt att dricka. Jag tar lite vatten i farten och springer på mot Mångsbodarna.
Sträcka 2: Smågan – Mångsbodarna 14 km
Här var det väldigt mycket smal skogslöpning med stenar, rötter, lerhål och spånglöpning. Möjligheterna att springa om var obefintliga vilket kanske var bra. Jag fick helt enkelt lov att hålla ett beskedligt tempo. Träffade en trevlig herre som frågade hur mina tår mådde. Han trodde jag skulle vara ledbruten i min Fivefingers. Jag kände mig väldigt pigg och med fötter som klarat rötter och stenar väldigt bra, så jag sa som det var, att jag kände mig pigg. Han hade en kamrat som var återförsäljare av Fivefingers och vi pratade någon kilometer om detta innan han sprang ifrån mig på pigga ben.Sträcka 3: Mångsbodarna – Risberg 11 km
Denna sträcka har jag inte så mycket minne utav. Det var mest en transportsträcka på ganska stenigt underlag. Jag försökte undvika de största och vassaste stenarna så gott det gick. Hittills har jag hållit ett riktigt bra tempo och det har känts väldigt bra. Jag har nästan varit förundrad över att tröttman ännu inte infunnit sig trots bitvis tung och tuff terräng.
Sträcka 4: Risberg – Evertsberg 12 km halvvägs
Denna sträcka är tuff med stigar, lera, stenar och även myr. Det var fruktansvärt segt och jobbigt att springa på ett underlag där man inte får något gensvar utan bara sjunker ned! Får sällskap av en trevlig norrman. Vi pratar lite om olika lopp och naturligtvis om mina skor(börjar tröttna lite på detta samtalsämne). Framme i Evertsberg är jag trött och jag går sista backen innan man får mat och eventuellt ombyte i Evertsberg. När jag passerar tidtagningen hör jag speakern säga: "Och här kommer Mattias Hedlin som springer för Tulip lane runners in på plats 165. Han har bra tid på gång. 4:30 efter halva och kommer springa in på nio timmar om han håller samma tempo."
Jag kände mig lite sliten här och förstod att jag inte skulle klara sträckan på nio timmar.
När jag springer in i tältet där vi ska få mat börjar det regna. Det börjar regna ordentligt! Det fullkomligt öser ner och jag börjar tänka att jag kanske ska byta till de kläder som är i den medhavda dropbagen. Dessa kläder kommer naturligtvis bli dyblöta på en gång och väljer därför att hoppa över klädbytet och istället äta bananer, saltgurka och lite chips. Flickan med maten kan inte svara på vad pastasåsen innehåller så jag avstår denna. Jag får vätskeryggan påfylld med vatten och beger mig ut i regnet efter ett ganska långt stopp.
Sträcka 5: Evertsberg-Oxberg 15 km
När man stannat lite längre så känner kroppen att den vill ha vila och protesterar därför när man helt plötsligt ska ut och springa igen. Nu har jag halva sträckan kvar och kroppen är lite grinig med stela lår och ett ihållande regn som gör sitt bästa för att sabotera mitt mål. Efter ca 4-5 km så upphör regnet och solen börjar titta fram. Denna sträcka är tuff med myrar, stenar och de beryktade Lundbäcksbackarna! Jag har redan tidigare bestämt mig för att gå uppför Lundbäcksbackarna. Blir omsprungen av några killar men är snart ifatt dem på höjden där de står och flåsar. Strax innan backarna har vi passerat helt otroligt vackra fäbodar. Man bara väntar på att trollen ska kika fram bakom träden! På ett ställe var det någon form av packad blöt bark som var lika jobbig som myrmark att springa på. Det sägs att det ska vara lättlöpt efter Evertsberg, men det är lögn och förbannad dikt! Det här var den jobbigaste biten.
Sträcka 6: Oxberg – Hökberg 10 km
Här någonstans ser jag skylten som säger "Mora 25 km"
Det är en sträcka motsvarande min vanliga 'Gunnelrunda' runt Karbenning. Det är en sträcka jag sprungit många gånger. Dock inte med 65 kilometer i benen.
Jag har ända sedan Mångsbodarna tuggat GT-tabletter för att få i mig de rätta mineralerna och salterna. Nu är det lite konstgjord andning och jag försöker hela tiden ha en tablett i munnen för att hålla ångan uppe. Jag äter banan och fortsätter tugga GT-tabletter. Som tur är så är det lite lättare terräng nu med några svagare motlut. När kroppen är trött så är ju de svagaste motluten branta så det är tufft just nu. Börjar tänka på min fru. Saknar henne. Undrar om hon köpt någon blomma till mig som hon gjort på något Tjur-rus tidigare år.
Jag har ju ganska tidigt insett att om jag orkar kriga och kämpa så kommer det faktiskt att bli en bra tid. Målet var ju trots allt medalj och för att få den så måste man klara nio mil på tio och en halv timme.
Sträcka 7: Hökberg - Eldris 10,2 km
Efter Hökberg är det riktigt lätt löpning ända till mål med bara enstaka småbackar. Jag springer upp bredvid en trevlig kille som frågar hur det är med mig. Jag svarar som vanligt att det känns rejält i låren men att det nog ska gå bra. Det är ju inte långt kvar. Han svarar att han ska ge mig någonting som hjälper mot eventuell kramp, och tar upp en tub med GT-tabletter. Samma sort som jag ätit under nästan hela loppet! Jag har inte hjärta att neka och tar tacksamt emot gåvan.
Vi springer ihop ganska länge, ibland drar han ifrån och ibland är det jag som är starkare, men vi håller ihop ganska bra trots detta.
Sträcka 7: Eldris – Mora 9 km
Tillsammans med min nyfunne vän springer vi in till Eldris där det vankas kaffe! Jag tar fel och råkar få i mig Cola istället. Jag tar för första gången lite godis innan jag ger mig ut. Jag går ca 50 meter innan jag börjar löpa. Långt där framme ser jag min GT-polare som börjat springa direkt efter den lilla pausen i Eldris. Jag tar upp kampen och märker att godiset har gett en liten turboeffekt i kroppen. Jag är snart ikapp och förbi honom och flera andra löpare. Den sista biten in mot mål är lättsprungen som utlovat men med en sliten kropp så är det ändå tufft. Jag märker dock att jag fått extra krafter och tar flera löpare på ren seghet. Tack LCHF för fettdriften och sockret för turbon, nu är det bara att nöta på ända in i mål!
När man kommer in mot campingen så är det fler människor än tidigare som hejar och peppar. Det har varit riktigt bra innan men nu är det ju många fler! Jag springer nog förbi en tio-femton personer den sista kilometern in mot mål. Långt där framme ser jag en blåklädd kille jag vill ta rygg på och eventuellt kunna spurta förbi. När jag tar den sista kurvan in på upploppet mot målet så närmar jag mig honom med stormsteg. Men istället för att spurta om honom så springer jag upp jämsides och frågar om vi ska göra gemensam sak in mot mål. Det kändes mycket bättre än att efter nio mil snuva en kille på en placering. Nu fick vi samma tid och samma placering vilket kändes jättebra!
På upploppet ser jag Maria stå bland publiken och tjoa! Jag blir superglad såklart och när jag kommer in över mållinjen så går luften ur och jag blir stående och bara stirrar på ingenting. Maria kommer fram och kramar om mig och en funktionär säger till mig att jag måste gå fram lite till för att ta av chipet och få min medalj och T-shirt. Jag tycker att det känns helt onödigt att gå tio meter när jag precis sprungit nio mil, men jag gör som hon säger. I mattältet efteråt är jag nästan på väg att ta till lipen. Det samlas många känslor när man varit ute länge och fokuserat på en sak (även om man tänkt på mycket annat).
Jag klarade inte att hålla under sex minuter per kilometer hela vägen som jag ville i början av loppet men herregud! Jag har ju sprungit nio mil på 9 timmar och nitton minuter! Det är ju sjukt bra! Placeringen blev 159 av ca 900 startande och jag kom på plats 43 i min klass H40.
Efteråt så fick jag jättemånga grattis på Facebook även från människor som jag normalt inte har kontakt med.
Summering:Ett helt fantastiskt lopp på många sätt! Det var första gången det sprangs en Ultravasa. Arrangemanget var superproffsigt. Publiken tjoade och hejade. Medtävlarna peppade.
Många uttryckte sin respekt för att jag sprang i Fivefingers och det är väl roligt även om jag tycker det är en större prestation att springa med madrasser under fötterna. En kille kom fram och tackade för att jag hade pratat med honom under loppet. Det var ingen annan som hade tilltalat honom under alla nio mil. Lite konstigt, jag tycker alla var så trevliga hela tiden. Det kanske var han som var blyg, vad vet jag?
Jag är helt övertygad om att det kommer bli en Ultravasa även nästa år. Vet inte faktiskt om jag kommer kunna slå min tid från detta år, men visst vore det skoj att springa igen.
Sedan några år har jag och min fru ätit en lchf-kost. Till en början ganska strikt men numera något mer liberal. Jag tycker att jag bevisat, om inte annat, för mig själv, att kosten fungerar och att man kan prestera trots ganska lite kolhydrater.
Mina måltider kan se ut som följer:
Frukost: Två Finn crisp med mycket Bregott och ost. En stor skål fil med olika nötter och lite Agavesirap och två kokta ägg med kaviar. Den mörka årstiden har jag varit noga med att också få i mig D-vitamin.
Lunch: Det som blivit över sedan gårdagen. Kanske kan det bli Kött(gärna ekologiskt) med haricoverts eller ugnsstekta rotfrukter
Middag: Liknande lunchen.
På kvällen har det ofta blivit nötter eller ännu hellre glass. Gärna mycket glass! Glass är ju naturligtvis inte så lchf, men det är väldigt gott!
I ett års tid har jag även avstått från gluten. Jag har aldrig haft problem med magen men när jag springer känner jag att det har varit trögt och det har gjort rejält ont i benen. När jag minskade drastiskt på gluten så blev allt mycket bättre.
måndag 19 augusti 2013
Cykelvasan 2013
Dagen började väldigt bra. Jag Mattias Åslund och Micke Carlsson från Bålsta hade åkt upp dagen innan med husvagn och hittat ett fantastiskt ställe att campa på hos Mickes dotter i Bonäs. Jag var lite orolig för hur sömnen skulle bli i en husvagn, men det visade sig vara en obefogad oro. jag sov som ett barn! På lördag morgon vaknade jag utvilad och med en bra känsla i kroppen. efter att ha fått skjuts de nio milen till Sälen lastade vi ur hojarna och begav oss till starten. där upptäcker jag att framgaffeln har sjunkit och är i nedersta läget. inte mycket att göra något åt, jag får ta tag i det vid första kontrollen där det ska finnas hjälp att få. jag får försöka överleva utan dämpning den första milen. det är ju trots allt mycket asfalt. När det var min tur att starta kändes allt väldigt bra trots debaclet med cykeln. Pigga ben uppför den tre kilometer långa backen. Vid första kontrollen i Mångsbodarna kändes allt kanon. Jag höll ett vettigt tempo och var riktigt på hugget. Av bara farten glömde jag att leta rätt på någonstans att få hjälp med cykeln. Den andra kontrollen vid Evertsberg kändes också riktigt bra. När jag skulle cykla uppför den första backen efter kontrollen så högg det till i båda benen och krampen var ett faktum. Det var ändå inte så illa så att jag inte kunde åka vidare. Efter att lidit mig igenom sträckan efter Evertsberg med krampande ben så kom äntligen Oxberg där jag skulle få de hett efterlängtade saltgurkorna och även få tag i någon som kunde titta på hojen. Saltet i gurkorna var otroligt viktigt för mina krampande ben! Döm om min förvåning när saltgurkorna var slut! Inte en endaste lite gurksnutt fanns att uppbringa!
Jag sprang in bakom borden och letade men blev utmotad efter ett tag. Jag gick bort till sjukstugan för att be om salttabletter, men även det var lönlöst. Till slut gick jag upp till restaurangen och stal ett saltkar för att sedan blanda till en saltvattensgrogg. Detta hjälpte föga och jag fick se mig besegrad på saltgurkefronten. Jag gick istället till de tekniker som fanns på plats för att där försöka få ordning på den trilskande framgaffeln. Efter att ha köat i, vad som kändes som en evighet, så kom jag äntligen fram till en gubbe som inte alls var sugen på att hjälpa mig. - Den där är ju trasig, jag kan inte gör någonting, fick jag till svar. Han hade säkert rätt men det var lite surt att ha tappat mycket tid på att leta gurkor och sedan inte heller få hjälp med cykeln!
Jag fick helt sonika fortsätta med krampande ben och trasig cykel till nästa kontroll vid Hökberg. Minsta lilla kulle var tvunget att övervinnas gående då krampen slog till med obönhörlig kraft så fort jag tog i minsta lilla. Vid Hökberg var det glada funktionärer som dessutom hade rejält med saltgurka! Jag svepte ett tjugotal små gurkor och kände kraften komma tillbaka i kroppen. Saltgurka må vara ett mirakelmedel för kroppen, men mot trasiga framgafflar hjälper det inte! Detta gjorde inte så mycket, nu var iaf kroppen okej! Jag tog dock det säkra före det osäkra och sprang med cykeln uppför backarna. Nedför stod jag på så mycket jag orkade. Rädslan för de steniga nedförsbackarna stängde jag ute trots att jag såg flera människor som hade vurpat illa. I Eldris stannade jag en kort stund för att kissa och äta mer saltgurka. Resten av loppet höll jag god fart och jag avsluta bra!
Mina reskamrater hade varierad framgång. Mattias Åslund hade bra flyt i körningen och hade egentligen inga problem med vare sig kramp eller annat. Han verkar ha en bra teknik som gör att han kör ekonomiskt.
Micke Carlsson hade om möjligt ett ännu värre lopp än jag! Han fick kramp redan efter 12 km och fick även punktering två gånger. Till råga på allt elände så ramlade han och blev överkörd. Han var inte helt nöjd efteråt och flaggade för att detta var första och sista gången han ställde upp på dylika dumheter. Jag tror dock att han kommer stå på startlinjen även nästa år.
På lördag kväll grillade vi gott och passade även på att gå över till de trevliga ägarna till huset där vi campade utanför. Klockan blev 4 på morgonen innan vi kom i säng med bultande huvuden och med kroppar fulla av Ardbeg och Minttu!
Vad har jag lärt mig på detta då, frågar du?
1. Jag ska definitivt ta med mig extra saltgurka nästa gång.
2. Jag ska se till att cykeln är etthundra procent körklar.
3. Jag ska träna mer än de 3,5 milen innan.
4. Jag ska också ta med två extraslangar ifall oturen är framme.
5. Jag ska lära mig rätt teknik för att cykla uppför och nedför!
Tiden på loppet blev blygsamma 5 timmar och 18 minuter. För att straffa mig själv ytterligare så tog jag cykeln hem de 8 kilometrarna till husvagnen.
Jag sprang in bakom borden och letade men blev utmotad efter ett tag. Jag gick bort till sjukstugan för att be om salttabletter, men även det var lönlöst. Till slut gick jag upp till restaurangen och stal ett saltkar för att sedan blanda till en saltvattensgrogg. Detta hjälpte föga och jag fick se mig besegrad på saltgurkefronten. Jag gick istället till de tekniker som fanns på plats för att där försöka få ordning på den trilskande framgaffeln. Efter att ha köat i, vad som kändes som en evighet, så kom jag äntligen fram till en gubbe som inte alls var sugen på att hjälpa mig. - Den där är ju trasig, jag kan inte gör någonting, fick jag till svar. Han hade säkert rätt men det var lite surt att ha tappat mycket tid på att leta gurkor och sedan inte heller få hjälp med cykeln!
Jag fick helt sonika fortsätta med krampande ben och trasig cykel till nästa kontroll vid Hökberg. Minsta lilla kulle var tvunget att övervinnas gående då krampen slog till med obönhörlig kraft så fort jag tog i minsta lilla. Vid Hökberg var det glada funktionärer som dessutom hade rejält med saltgurka! Jag svepte ett tjugotal små gurkor och kände kraften komma tillbaka i kroppen. Saltgurka må vara ett mirakelmedel för kroppen, men mot trasiga framgafflar hjälper det inte! Detta gjorde inte så mycket, nu var iaf kroppen okej! Jag tog dock det säkra före det osäkra och sprang med cykeln uppför backarna. Nedför stod jag på så mycket jag orkade. Rädslan för de steniga nedförsbackarna stängde jag ute trots att jag såg flera människor som hade vurpat illa. I Eldris stannade jag en kort stund för att kissa och äta mer saltgurka. Resten av loppet höll jag god fart och jag avsluta bra!
Mina reskamrater hade varierad framgång. Mattias Åslund hade bra flyt i körningen och hade egentligen inga problem med vare sig kramp eller annat. Han verkar ha en bra teknik som gör att han kör ekonomiskt.
Micke Carlsson hade om möjligt ett ännu värre lopp än jag! Han fick kramp redan efter 12 km och fick även punktering två gånger. Till råga på allt elände så ramlade han och blev överkörd. Han var inte helt nöjd efteråt och flaggade för att detta var första och sista gången han ställde upp på dylika dumheter. Jag tror dock att han kommer stå på startlinjen även nästa år.
På lördag kväll grillade vi gott och passade även på att gå över till de trevliga ägarna till huset där vi campade utanför. Klockan blev 4 på morgonen innan vi kom i säng med bultande huvuden och med kroppar fulla av Ardbeg och Minttu!
Vad har jag lärt mig på detta då, frågar du?
1. Jag ska definitivt ta med mig extra saltgurka nästa gång.
2. Jag ska se till att cykeln är etthundra procent körklar.
3. Jag ska träna mer än de 3,5 milen innan.
4. Jag ska också ta med två extraslangar ifall oturen är framme.
5. Jag ska lära mig rätt teknik för att cykla uppför och nedför!
Tiden på loppet blev blygsamma 5 timmar och 18 minuter. För att straffa mig själv ytterligare så tog jag cykeln hem de 8 kilometrarna till husvagnen.
söndag 5 maj 2013
Vi fick springa på ett av de vackraste elljusspår jag någonsin sett! Jag tror faktiskt inte att det är många löparställen som slår Mellsta friluftsområde.
Eftersom älsklingen skulle ha bilen fick jag grensla hojen och köra de 6-7 milen. Ingenting jag hade någonting emot. Det blir ju det bästa av två världar att både åka hoj och springa!
Det hela började faktiskt i fredags när kollega Suz frågade om inte jag också skulle springa i Borlänge till helgen. Eftersom jag varit skadad med ett trasigt muskelfäste och Suz precis avverkat en 4,4 mil lång terrängtävling så var tanken att vi skulle springa tillsammans och ta det lite lugnt. Väl på plats så känns det bara konstigt. Det där suget som brukar finnas dyker inte alls upp, och när jag tar några löpsteg så känns det som att det går jättesaaaakta.
När startskottet går så gör jag som jag brukar och startar på tok för hårt. Den första kilometern går på 4 minuter exakt, den andra på 4,30 och jag inser ju redan här att detta kommer handla om att överleva. Det där att om huvudet är dumt så får kroppen lida, det stämmer in rätt bra på mig. Det gick så fort så jag hade ingen möjlighet att ens andas ordentligt. När jag ser målgången första gången så är det fem kilometer kvar och ett andra varv på samma fina bana. Suz man mats står och skriker när han ser mig: - Kom igen nu Matte! varpå jag dryftar: Det var jobbigt idag. - Positiva tankar! skriker han igen.
Nu kändes det faktiskt lite bättre. Jag lugnade ner mig lite grann och saktade ner farten så pass att jag kunde andas ordentligt. När jag gjorde detta så blev det lite lättare och de tidigare tankarna på att kliva av, upphörde. Målgången skedde efter 45,03 minuter. min vana trogen hamnar jag på en 16 plats. Suz kom in på 48,59. tider som både hon och jag var nöjda med!
Suz har aldrig sprungit ett millopp tidigare och att göra under 50 på milen i terräng inger respekt! Mycket bra jobbat! Själv så undrar jag om jag inte skulle kunna krypa nedåt 42 minuter på en asfaltsbana?
Apropå bana så stod det i inbjudan att loppet skulle gå på en lättsprungen bana. Jag vet inte om det var så lätt. Det var upp och ner mest hela tiden. Väldigt sällan var det plan mark. Men det var ju en del utav charmen naturligtvis. När vi kom in på den lilla lilla biten asfalt som fanns så började benen gå som trumpinnar. Det är ju här på asfalt jag och min små glasspinnar till ben, trivs som bäst!
Detta kommer garanterat att bli en återkommande tradition!
måndag 28 januari 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)